START - VÅR MAKT - PROGRAM - PARTNERS - KONTAKT - MATERIAL

UPPROR I DEN SOCIALA FABRIKEN

"When you don't like your job you don't strike, you just go in everyday and do it really half ass, thats the American way..." - Homer Simpson

Workfare för alla

Unga, kriminella och bidragsberoende. Dessa befolkningsgrupper är väl knappast drömmen för en stad som vill satsa på tillväxt. Jämför man Malmö med riksnittet så är befolkningens snittålder lägre, arbetslösheten och andelen på socialbidrag högre, det är färre som inte går ut gymnasiet och får slutbetyg. Småkriminaliteten på gatan är också på en rätt hög nivå för Sverige.

Våren 2004 klubbade socialdemokraterna ett paketbeslut, åtgärdspaketet "Välfärd för alla", för att vända denna problemsituation. Beslutet fick en bred uppbackning från högern. "Välfärd för alla" består av två delar: en del som baseras på så kallad "workfare", hur välfärd och socialbidrag ska bli allt mer styrt och villkorat för att driva ut de arbetslösa i arbetslivet. "Inga rättigheter utan skyldigheter" och styrning "Från bidrag till arbete" heter de nya mantrana. Den andra delen består av att skapa en samhällsmobilisering för brottspreventiva åtgärder. Det handlar inte om att ge mer resurser åt vare sig polis eller fritidsverksamhet, utan att mobilisera det "civila samhället" i olika projekt av grannsamverkan mot brott, nattvandrare på stan och bättre samordning mellan polis, skola, föräldrar och föreningar för att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten i Malmö.

För trots den "negativa" bilden av Malmö ovan, ser socialdemokraterna en möjlighet att vända det här till en situation som är tillväxtskapande för regionen. Satsningarna på Öresundsbron, Bo01, Turning Torso, innerstadstunneln och utbyggnad av järnvägen har alla syftat till att locka företag till Malmö. Men den viktigaste förutsättningen måste fortfarande skapas, och där ser politikerna möjligheterna i denna situation - det måste skapas en aktiv arbetsmarknad, med en ung arbetsvillig och social kompetent arbetskraft, redo att ta korttidsanställningar, hoppa mellan visstidsjobb och vara aktiva på en prekär arbetsmarknad. Det är här Välfärd för alla kommer in i bilden.

Modellen med "workfare" är tagen från Clintons USA, med projektet New Deal på 90-talet, och Blairs tredje vägens socialdemokrati i Storbritannien. Den engelska tidningen Aufheben beskriver hur Thatcher och Reagans nedmonteringar av offentliga sektorn och skenande arbetslöshet på 80-talet skapade en delad arbetsmarknad. De arbetslösa blev inte den tänkta "reservarmén" som skulle kunna sätta press på löner och ta lågbetalda jobb. Istället sågs de arbetslösa från företagens sida som bidragsberoende, odisciplinerade och arbetsovilliga. Företagen fortsatte istället konkurera med varandra om de arbetare som redan hade ett jobb. När en reformerad socialdemokrati kom tillbaka till makten på 90-talet, kunde den genomföra de kostsamma satsningar som behövdes för att "aktivera" de arbetslösa, och genom olika arbetsåtgärder och skolningsprojekt återskapa arbetsdisciplin och driva ut dem i lågbetalda skitjobb för att få in en fot på arbetsmarkanden. Aufhebens artikel är skriven för fem år sedan, men de projekt som genomfördes där då kommer nu hit, vilket gör den dagsaktuell för oss.

Är du flexibel, lille vän?

Men produktionen idag har också förändrats. De stora fabrikerna, med sin arbetsdisciplin, fasta livstidsanställningar och massarbete, har förändrats. Fabrikerna har luckrats upp och spridits ut, verksamheten outsourcats, lagts ut på underleverantörer och kapitalet omformar idag hela samhället. Samhället har blivit en fabrik, den sociala fabriken. Anställningsformerna har blivit osäkrare och tillfälliga - både i form av en ökning av prekära korttidsarbeten, men också genom att de fasta anställningarna försvagats.

De som först drabbas av de nya förändringarna är ungdomarna. På McDonalds, eller andra "ungdomsdominerade" jobb inom vård och offentlig sektor, ses de anställdas arbete som "extraknäck", ett komplement till studier eller andra jobb och lönen sätts därefter. På prekära arbeten motsvarar inte lönen arbetskraftens reproduktionskostnad - det går inte att leva enbart på arbetslönen, som i de gamla fabriksarbetena - utan enbart en inkomstkälla bland andra. Man ska ha ett lappverk av inkomstkällor, och hoppa mellan olika tillfälliga jobb, studier och arbetslöshetsåtgärder, för att trygga sin försörjning - för att överleva på en flexibel arbetsmarknad. Riskerna och osäkerheten ska lastas över på oss, från företagen. Som i "skenprivatiseringarna" när de anställda städarna på ett företag kickas, och sedan kontrakteras in igen som "egenföretagare".

Torkil Lauesen diskuterar i sin text en aspekt av arbetets nya prekära former: human resource management, hur företagen försöker skapa en "aktiv" flexibel arbetskraft, som själva tar initiativ, sköter planering, själva söker jobb - långt bort från de gamla fabrikernas disciplinerade löpande band där arbetarna var objekt snarare än subjekt.

Staden och kapitalet

Vi tar ofta staden för självklar, men det är en noggrant planerad miljö där det offentliga och privata rummet dels går in i varandra, dels är väl avgränsade. Staden är rum för konsumtion, för frakt av råvaror och arbetskraft men i allt detta existerar motstånd och utrymme för möten. Henri Lefebvre skriver om rummet i Rum: social produkt och bruksvärde. Han går in på hur rummet produceras och hur rummet fungerar som en del av ekonomin.

Klasskampens nya former

Dessa perspektiv, kring prekäriseringen av arbetet, hur kapitalet omformar hela samhället och utgör en social fabrik och hur human resource management och workfare-åtgärder försöker skapa arbetare som aktiva och flexibla subjekt, beskriver alla tekniska angrepp från ovan, förändringar i arbetarklassens tekniska sammansättning.

Men vi hamnar fel om vi bara tittar på dessa perspektiv: vi måste också se hur förändringar sker av kamp underifrån för att hitta möjligheterna till vår makt. Klasskampen pågår hela tiden, överallt runtomkring oss i våra vardagsliv. Det är i dessa kamper, denna verkliga rörelse, som vi kan hitta vår makt, möjligheterna till en samhällsförändring och ett omkullkastande av kapitalismen finns. En flexiblare arbetsmarknad är ju delvis en följd av revolterna på sextio- och sjuttiotalet mot de grå monotona arbetsuppgifterna vid löpande bandet i fabrikerna. Vi kan inte nostalgiskt drömma oss tillbaka, utan måste snarare se till hur dessa förändringar av den tekniska sammansättningen av arbetarklassen skapar nya kampmönster i vår vardag. För att förstå motståndet inom det prekära flexibla arbetet, inom de flytande rörelserna mellan arbeten, studier, bidrag, "egenföretagande", svartjobb och se till hela livssituationen för att se var de informella och spontana kamperna tar sin utgångspunkt. Identiteten kring arbete - vem identfierar sig längre med sitt "yrke" och sitt jobb - håller på att försvinna, men det innebär inte att arbetets centrala roll försvinner.

Allt åt alla

I det prekära arbetet i den sociala fabriken måste vi också försöka vad vi menar med "lön", "sociala skyddsnät" och "arbetstrygghet". Vi måste se till inte bara vad vi får i lönekuvertet, utan hela den sociala lönen - vad vi får (eller tar) tillbaka från samhället i form av offentlig sektor, offentliga transporter, sjukvård och skola. Prekäriseringen av arbetet gör kampen om den sociala lönen central, eftersom den direkt kommer att avgöra vår roll inom produktionen. Med en utbyggd säkerhet, med det offentliga som en allmänning, sitter vi i en betydligt tryggare situation att föra en kamp på våra arbetsplatser. Försämringar i sjukvård, sänkningar av socialbidrag och akassa, höjda avgifter i kollektivtrafiken och på skolmaten är direkta angrepp på hela arbetarklassen, på vår sociala lön. Därför tar de vardagsmotstånd, i från protester mot nedlagda vårdcentraler och fritidsgårdar till arbetsplatskamp och "ansiktslöst motstånd" direkt ett vertikalt språng och blir politiska, de kommer att direkt riktas mot dagens kapitalistiska produktionsform.

Det är dags för lite kollektiv egoism!

Vår Makt-arrangörsgruppen