START - VÅR MAKT - PROGRAM - PARTNERS - KONTAKT - MATERIAL Material inför Vår Makt 2004. Skolans funktion i Samhället Disciplinering Genom Betygsystemet och närvaroplikt lär man oss att komma i tid, presterar så mycket som möjligt och inte ifrågasätta auktoriteter. Helt enkelt de lär oss att bli sådana arbetare som det kapitalistiska systemet efterfrågar. Ett exempel på hur skolan är organiserad för att skapa lydiga arbetare är ringklockorna i skolan samma ringklockor som fanns i fabrikerna. Själva inlärningsprocessen är också den uppbyggd likt ett löpande band, där alla ska lära sig samma saker enligt produktionsschemat. Samtidigt som arbetsplatsernas struktur har förändrats har och också skolan struktur förändrats, elever ska lära sig ta egna initiativ och arbeta i grupper. Eftersom de egenskaperna efterfrågas på arbetsmarknaden idag. Den starkaste trenden just nu är att skolan har mer olika former av grupparbeten och egna initiativ som projektarbeten. Grupparbetena liknar de arbetslag som används ute på en del arbetsplatser. Projektarbetenas poäng är att få oss att disciplinera oss själva, att ta egna initiativ och ansvar. Förutom detta har skolan också en ideologisk funktion att indoktrinera oss till att det här samhället är det enda möjliga.* Kamp Exempel på kampmetoder är fusk och skolk då man bryter mot disciplineringen för att öka kontrollen över sitt liv genom att vägra prestera. Fusk urholkar betygssystemets funktion och skulle i en massiv skala fullständigt rasera det eftersom betygsystem bygger på att vi måste prestera för att få något i utbyte. Dessa kampformer är ofarliga för systemet så länge de förs på ett individuell plan, används de kollektivt underminerar de betygsystemet, och skapar en stämning där man inte respekterar auktoriteter. Det lär också människor vikten av samhållning och solidaritet för att kunna uppnå saker. Detta motstånd har alltså ett radikalt innehåll eftersom det bryter mot löneslaveriets tvång på att prestera (skolarbete) för att få något i utbyte (betyg) Vad bör vi göra? Av den anledningen är det inte bara av betydelse vad vi uppnår
utan HUR vi uppnår det. Vi menar att det är skillnad mellan
om vi uppnår något genom kollektiv kamp eller genom att elevrådet
förhandlar fram något utan att mobilisera elevkollektivet. Av denna anledning bör vi passa oss för elevråden, eftersom
de tenderar till att representera eleverna istället för att
vara en del av ett kämpande elevkollektiv. Om man vill underlätta skolarbetet t.ex. så kan det vara mer effektivt med mailinglistor för att utbyta svaren på läxorna. Därmed inte sagt formell organisering är meningslös, men den har både fördelar och nackdelar som vi måste väga mot varandra. Om man ska vinna större strider så krävs det nog någon
form av formell organisering. För att kunna agera över gränser
som kompisgäng, skolklasser och till hela skolor behövs det
en genomtänkt organisering. Men för att den ska fungera måste
den byggas underifrån. Organisering kan inte byggas ur intet ,det
måste bygga på de kamper som redan förs. ”Att förändra livsstil”, ”att förändra
samhället” - dessa fraser betyder ingenting om det inte finns
någon produktion av ett lämpligt rum. I. Kapitalistiskt rum Kapitalism och nykapitalism har producerat ett abstrakt rum som är
en reflektion av marknadens värld på både en nationell
och internationell nivå, såväl som pengarnas makt och
statens ”politique”. Det här abstrakta rummet är
beroende av enorma nätverk av banker, företag och stora produktionscentra.
Sedan finns också den rumsliga interventionen av motorvägar,
flygplatser och informationsnätverk. I det här rummet, ackumulationens
vagga, rikedomens rum, historiens subjekt, centret för historiskt
rum - med andra ord, har staden expanderat explosionsartat. Rum är produktionsmedel: det nätverk av utbyten och flödet
av råvaror och energi som utgör rum bestäms också
av rum. Produktionsmedlen, själva produkter, kan inte separeras från
produktivkrafterna, teknikerna och kunskapen: från den internationella
arbetsdelningen; från naturen: eller från staten och andra
överordnade strukturer. Rum som helhet konsumeras för produktion precis som industriella
byggnader och platser, maskiner, råmaterial och arbetskraft. För staten har rum blivit ett politiskt instrument av avgörande
vikt. Staten använder rum på ett sådant sätt så
att den säkrar kontrollen över platser, och genomför sin
strikta hierarki genom att homogenisera helheten och segregera delarna.
Det är alltså ett administrativt kontrollerat och bevakat rum.
Rummens hierarki samspelar med den för sociala klasser, och i den
mån det finns getton för alla klasser, så är endast
de för arbetarklassen mer isolerade än de andra. Klasskampen ingriper i produktionen av rum, idag mer än någonsin.
Det är bara konflikten mellan klasserna som kan förhindra att
det abstrakta rummet sprider sig över jorden och utraderar alla rumsliga
skillnader. Endast klasserna agerande kan skapa skillnader som sätter
sig emot det som är ekonomiska tillväxt, d v s strategi, logik
och systematik. Detta rum, producerat av kapitalismen och av dess stater, har sina egna motsättningar. - en huvudsaklig motsättning. Den huvudsakliga rumsliga motsättningen kommer ifrån sönderdelandet av rummet genom den privata egendomen, kravet på utbytbara fragment, och den vetenskapliga och tekniska (informational) kapaciteten att behandla rummet på en alltmer omfattande nivå. Motsättningen ”centrum/periferi” kommer ifrån motsättningen ”global/del” då all global konstruktion leder till etableringen av en koncentrerad centralitet. - ett rum riktat mot reproduktivhet… Riktad mor den reproduktiva delen av den sociala relationen i produktionen, antar produktionen av rum en homogenitikens logik och en repetitiv strategi. Men detta byråkratiska rum skapar en konflikt med sina egna förhållanden och med sitt resultat. När rum av denna sort, ockuperat, kontrollerat och styrt mot det reproduktiva, ser det snart sig självt omringat av det ickereproduktiva: naturen, omgivningen, det lokala, det regionala, det nationella och till och med det globala. Den grundläggande aktiviteten, osammanhängande, varierad, styr snart riktningen mot ett förkapitalistiskt rum. Emellanåt förestående ett motsatt rum, pressar den framåt mot explosionen av alla rum, organiserade av statsbyråkratins förnuft. …och motsatt skillnaderna Detta formella och massproducerade abstrakta rum motsätter sig alla skillnader, de som härstammar från naturen och historien såväl som de som kommer beror på kroppen, ålder, kön och etnicitet. Dessa faktorers betydelse överskuggar och spränger funktionen av kapitalismen. Det dominerande rummet, skapat av århundraden av rikedom och makt, tvingas forma det dominerade rummet, periferins rum. I det nykapitalisktiska rummet tenderar ekonomin och politiken att mötas, dock utan att det politiska styr det ekonomiska. Konflikter blir därmed tydliga mellan den hegemoniska staten – som ännu inte behärskar situationen – och dessas ägare. 3. Den generaliserade explosionen av rum P g a dessa motsättningar, konfronteras vi ofta med ett särskilt, litet uppmärksammat fenomen: rummens explosion. Varken kapitalet eller staten kan upprätthålla det kaotiska, motsättningsfulla rum de har skapat. Vi kan, på alla plan, se denna explosion av rum. – På den omedelbara och levda planet, exploderar rummet på alla håll, vare sig det rör sig om boendets rum, det personliga rummet, skolrummet, fängelserummet, det militära rummet eller sjukvårdsrummet. Överallt förstår människor att de rumsliga relationerna även är sociala relationer. – På stadsplanet, ser vi inte bara explosionen av den historiska staden utan även av det administrativa ramverk inom vilken de hade försökt stänga inne det urbana fenomenet. – På det regionala planet, kämpar de perifera områdena för självständighet, total eller till viss del. De utför handlingar som utmanar deras underordnande av staten, ekonomisk och politisk centralisering. – Tillslut, på det internationella planet, är det inte bara de så kallade multinationella företagen, men även de av den globala strategin, som förbereder sig på och tolkar inbjudande nya rumsliga explosioner. Medelhavet är ett utmärk exempel eftersom om det blivit ett strategiskt rum så är det endaste p g a anhopningen av många faktorer. Detta nätverk, som innehåller de äldsta kommersiella relationerna i världen, och som gav oss våra största städer, har blivit totalt förvandlat till ett rum för nöje för det industriella Europa. Ännu närmre i tiden har detta rum korsats av flödet av energi och råmaterial. Till slut har det blivit överindustrialiserat med enorma komplex i periferin, inte bara i Fos utan även vid Sagunte och vid Tarente. Detta fenomen representerar oerhörda förändringar av rummet och möjliggör för oss att studera de problem som redan visat sig av förändringen av samtida rum. 4. Sociala rörelser som ifrågasätter användningen av rum I alla industriella länder finns en mycket gammal rörelse som stammar ut krav som gäller arbete, verksamheter och arbetsplatser; dock verkar det som om dagens rörelse stiger från ett globalt plan, som, samtidigt som den fortfarande är splittrad, inkomplett och i stort sett omedveten om sin existens, ropar på en omorganisation av rum utanför arbetsplatsen. Detta är konsumentrörelser. I USA är de mycket vanliga, mångtaliga och mer eller mindre ifrågasättande användningen av rummet. De avslöjar att: En av de viktigaste poängerna med vänstermakt är att den kan stödja konsumentrörelsen då den ännu har tillräckligt stark röst och ofta stängs in inom så smala ramar att den politiska betydelsen av deras handlande ofta blir till intet. En av vänsterns politiska uppgifter är därmed att använda klasskampen i rummet. II. Mot ett socialistiskt rum Liksom samhällena som föregick det, måste det socialistiska samhållet producera sitt rum, men i full medvetenhet om dess innebörd och potentiella problem. Just nu är det populärt att säga att Marxism är gammaldags, inte särskilt relevant för historien. Det är dock just i idag som vi, mindre än någonsin, inte kan analysera världsfenomen utom i skenet av Marxismens fundamentala kategorier, om än redo att modifiera dem i specifika situationer. Även om rummet inte är analyserat i Kapitalet, så hänger idag vissa koncept, såsom bytesvärde och bruksvärde, ihop med rummet. Idag måste vi använda den särskillnad, vilken Marx inte introducerade, mellan dominans och samklang med naturen. Denna konflikt avslöjas i rummet. Än mer än under Marx tid, är naturen en källa till bruksvärde. Bör vi socialisera rummet? Naturligtvis inte; det är redan socialiserat inom ramarna för det nu existerande samhället och produktionsformen. Ett samhälle som förvandlar sig till ett socialistiskt samhälle kan inte (ens under övergångsperioden) acceptera rum såsom det produceras av kapitalismen. Att göra det innebär att acceptera de nuvarande politiska och sociala strukturerna; det leder endaste till en återvändsgränd. Det är att acceptera reproduktion av relationerna i produktionen; därmed, i slutändan, är det samma, och hur än det skulle bli kontrollerat och hur än hierarkierna skulle se ut, så skulle de återspegla tidigare sociala hierarkierna. Ett ”annorlunda” samhälle uppfinner, skapar och producerar nya rumsformer, men ägande- och produktionsrelationer stänger nu dessa möjligheter. Vissa vill ha socialism i de industrialiserade längderna för att fortsätta med tillväxt och ackumulation, alltså med produktion i rummet. Andra vill bryta denna produktionsform. Men produktivkrafterna har förändrats enormt, på vägen från produktionen i rummet till produktionen av rummet. Det skulle då vara nödvändigt att fortsätta till den ultimata konsekvensen av detta stora språng. Detta innefattar den kvantitativa tillväxtprocessen, att inte bryta den, utan att släppa lös dess fulla kraft. Produktionen av det socialistiska rummet betyder slutet för privat egendom och statens politiska dominans av rummet, vilket innebär steget från dominans till medgeende och företrädet för bruk istället för utbyte. Dessutom är det kapitalistiska och det nykapitalistiska rummet, som ett rum av kvantifikation och växande homogenitet, ett kommersialiserat rum där alla element är ombytbar och utbytbar; ett polisiärt rum där staten inte tolererar något motstånd eller hinder. Ekonomiskt rum och politiskt rum möts på så sätt mot elimineringen av alla skillnader. Såhär långt kan vi, utifrån vissa nutida tendenser,
föreställa oss att ett socialistiskt rum är ett rum av
skillnader. Från ett revolutionärt perspektiv är det väsentligt att undersöka, om vi vill försöka att förstå naturen av dagens former av politisk mediering – som den "tredje vägen" i Storbritannien och den "nya reformismen" i resten av Europa - hur denna förhåller sig till klasskampens dynamik. För att kunna göra detta måste vi ta upp arbetets centrala roll för kapitalet och göra en kort tillbakablick på vad som följde efter socialdemokratins misslyckande att disciplinera arbetarklassen att acceptera arbetet. Alla borgerliga politiska former handlar om påförandet av arbete. Kapitalet framträder som en allmän varuproduktion. Men kapitalets essens - vad det är - är självexpanderande värde. Och värde är ingenting utan arbetet som producerar dessa varor. För att kapitalet ska kunna existera måste valoriseringen som imperativ fortbestå; kapitalet måste lyckas inordna vår kreativa aktivitet i lönearbetets form - alienerat arbete - för att kunna producera värde. Kapitalet är därför en vampyr på mänsklig subjektivitet. Det behöver arbetande mänskliga subjekt för att producera och reproducera sig självt; och det existerar som subjekt bara genom kraften av vår reifikation - objektifierandet av vår subjektivitet inom kapitalets behov. Kapitalet som värde - som ackumulerat alienerat arbete - är inte levande, har ingen makt, den är ingenting utan dess potentiella antagonist, icke-värdet. Om arbetet är kapitalets essens, så är en av kapitalets centrala uppgifter, både historiskt och från dag till dag, att påföra arbetet och därigenom arbetsdisciplinen. Eftersom kapitalets behov är främmande, medan det mänskliga subjektet av sin natur har oräkneliga behov och begär som är oförenliga med kapitalets. För att påföra arbete och därigenom ordna den mänskliga subjektiviteten, vars inneboende tendens är att fly undan en sådan ordning, måste kapitalet konfrontera dessa mänskliga behov. När arbetarklassen var i sin linda gjordes detta helt enkelt genom brutalt våld, genom att driva bort de "stolta engelska odalbönderna" från dess mark och därigenom tvinga honom att arbeta i kvarnen eller svälta. Senare var kapitalet tvunget att acceptera behoven från vissa starka arbetargrupper, som att arbetare med värdefull yrkeskunskap kunde tvinga till sig relativt höga löner och utöva kontroll inom produktionsprocessen. Samtidigt blev politiska former av mediering nödvändiga inom staten, när både bourgeoisien och arbetarna blev organiserade just som klasser. Den filantropiska liberalismen var den politiska formen inom vilken den borgerliga staten först erkände arbetarklassens behov. Denna fyllde funktionen att garantera förutsättningarna där de individuella kapitalen kunde fortsätta att pumpa ut mervärde ur arbetarna utan att de senare varken blev dödade av arbetsförhållandena eller förstörde dessa förutsättningar. Med socialdemokratins triumf efter det andra världskriget, erkändes och inkluderades behoven från inte bara en stark yrkesskolad grupp av arbetarna utan av arbetarklassen som sådan inom den borgerliga staten. Framförhandlad av fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna ledde arbetarklassens påtryckning för förändring till sådana vinster som fri sjukvård, ett allmänt välfärdssystem och allmännyttans bostäder. Före denna socialdemokratiska lösning hade arbetet påförts med massarbetslösheten som piska, som tillsammans med de torftiga välgörenhetsbidragen ofta tvingade arbetarna att konkurrera om de tillgängliga arbetena till vilket pris som helst. Socialdemokratin påförde som kontrast arbetet genom den keynsianska moroten av "full sysselsättning" och faktiskt nästan garanterade stigande reallöner, mot att arbetarklassen accepterade kapitalets kontroll över arbetsprocessen. Dessa högre löner skapade en efterfrågan för en ökad produktion av konsumtionsvaror - bilar, tvättmaskiner, tv-apparater och så vidare - ifrån den nya fordistiska industrin. Denna efterkrigsuppgörelse skapade en relativ social fred som lade grunden för efterkrigstidens ekonomiska uppsving. Men under det sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalet skedde ett massivt uppsving av klasskamp och inträdet av den kapitalistiska ackumulationens kris över hela Europa och USA betydde att förutsättningarna för efterkrigsuppgörelsen blev en allt större börda för den kapitalistiska klassen och stärkte arbetarklassen. Inom arbetet tog kampen nya former, framför allt i form av "arbetsvägran". I Storbritannien med de restriktiva praktikerna och de fortsatta kraven på högre löner från de "blodtörstiga" arbetarna hotades den kapitalistiska ackumulationens stabilitet. Hotet blev akut då gruvarbetarnas politiska strejk välte Heath-regeringen 1974. Tillsammans underminerade denna våg av kamper och det följande motståndet den keynsianska socialdemokratiska uppgörelsens villkor. Uppgörelsen hade i slutändan misslyckats att disciplinera arbetarklassen. Kapitalet svarade därför genom att fly från arbetarkampens starka centra och en ny tidsera av globalt autonomt finanskapital växte fram. I Storbritannien övergav Thatcher-regeringen den socialdemokratiska konsensusen kring korporativism, välfärd och full sysselsättning. Att låta arbetslösheten växa var en av de centrala programpunkterna i regeringens försök att återföra kapitalets rätt till kontroll. Detta tog kol på några av de mest militanta delarna av arbetarklassen. Och när gruvarbetarna hade besegrats tappade faktiskt de andra arbetarna tron på kollektiv kamp. Socialdemokratin började falla samman, vilket återspeglades i vänsterns ideologiska kris, och oförmågan för Labour och fackföreningarna att representera och mobilisera arbetarklassen på det sätt de gjort tidigare. Men skapandet av en arbetsreservarmé misslyckades att få den effekt som regeringen hade hoppats. Effekten blev snarare framväxten av en tudelad arbetsmarknad. Problemet för det brittiska kapitalet var att för många människor vande sig med långtidsarbetslöshet. De som saknade arbete betraktades av cheferna som oanställbara - att de inte bara saknade "förmåga" utan även grundläggande arbetsdisciplin. Denna motspänstighet från de arbetslösa hade effekten att i många sektorer snodde bara företagen de existerande arbetarna från varandra och dessa kunde därför fortfarande kräva rätt höga löner. Lönenivån fortsatte faktiskt att vara relativt högt även under Thatcher-åren. Stora sektorer av det brittiska kapitalet fortsatte därför att inte vara konkurrensmässigt. Efter misslyckandet med Thatchers projekt, har "New Labour" sett som sin uppgift att åter integrera arbetarklassen som helhet tillbaka till arbetsmarknadens disciplin och därigenom på nytt stärka förutsättningarna för kapitalets ackumulation i Storbritannien. Vi ska nu se hur New Labour tog sig an denna uppgift. New Labours "tredje väg" beskriver sig som ett försök att sammanfoga en ny "konsensus" som går bortom men ändå var ett kombinerande av både socialdemokratin och nyliberalismens ideologiska element. Många av de amerikanska politiska projekten som utgör denna tredje väg har formats efter de projekt som New Labour såg som ansvariga för denna nya "framgångsberättelsen": USAs återhämtande från recessionen i slutet på 80-talet och dess efterföljande tillväxtökning. Innan vi undersöker New Labours version av den tredje vägen, ska vi därför kort beskriva den amerikanska situationen. En av indikatorerna på den amerikanska ekonomins framgång är arbetslöshetens massiva fall. Även om det amerikanska "jobbmiraklet" har innehållit skapandet av många nya förmänsjobb, har kategorin förman allt mer utökats för att även täcka okvalificerade arbeten och många av de nya arbetena är bara lågbetalda tjänstearbeten. De amerikanska arbetarna har också blivit mer produktiva. Ökningen i produktivitet har skett genom en förlängning av arbetstiden, kortare semestrar och en ökad arbetsbörda snarare än genom stora kapitalinvesteringar i arbetssparande teknologi. Samtidigt har arbetarna i USA upplevt en stor sänkning av levnadsstandarden. Därigenom har själva arbetet intensifierats, men utan någon av de löneökningarna som hjälpte till att sockra motsvarande intensifieringar på 50- och 60-talet. Antalet bidragstagare har inte minskat på grund av skapandet av nya jobb, utan på grund av "Welfare-to-Work"-tidsandan. Inskränkningar i bidragskriterierna (tidbegränsade bidrag, sanktioner mot dem som inte letar tillräckligt hårt efter ett nytt jobb, och så vidare) och workfare betyder sammanlagt att usla tjänstejobb nu är vad folk vanligen måste ägna sig åt istället för att få socialbidrag. Staten Wisconsin skröt nyligen om att de hade 40 000 personer involverade i sina workfare-åtgärder. Den lavinartade ökningen av workfare och "från bidrag till arbete"-projekt började med Reagan-administrationens lagstiftningar. Men det var under Clinton som sådana program mer eller mindre kom att ersätta den gamla formen av socialbidrag. Det är troligt att som en hängiven nyliberal, som föredrog att skära ner framför att lägga pengar på sociala åtgärder, kunde Reagan inte sanktionera ett så ambitiöst projekt. Även om socialbidragen har skurits ned, har detta inte följts av en lika stor minskning av utgifterna. Workfare och andra program kostar pengar snarare än att de sparar (åtminstone i det korta loppet). Dessa program, med deras anti-"beroende"-ideologi är faktiskt strategiska interventioner skapade för att injicera konkurrenskraft och vitalisera arbetsmarknaden. Genom att driva ut de som tidigare har setts som "oanställbara" på arbetsmarknaden - workfare-åtgärderna är specialiserade på att "inkludera" (svarta) ensamstående föräldrar – vilket innebär en mer desperat arbetskraft som arbetsgivarna därigenom kan välja och vraka ibland. Workfare-program tjänar till att driva ner lönerna inte bara genom ersättningsarbeten och subventioner till lågbetalande arbetsgivare: deras främsta effekt är att "uppmuntra" folk i "arbetssökar"-stadiet att ta de existerande jobben på arbetsmarknadens botten för att undvika workfare-åtgärderna. Precis som en tydlig kontinuitet kan spåras från Reagans republikanska administration till Clintons New Democrats, acepterar New Labour mycket av det som uppnåddes under den konservativa regeringen (som till exempel antistrejklagar och privatiseringar av det offentliga). New Labour försöker till och med att upprätthålla de konservativas viktigaste ekonomiska princip - ekonomisk sparsamhet: därför fortsätter den övergripande vikten av inflationsbekämpning, överlåtandet av beslut om räntesättningen till riksbanken och ett privatiseringsprogram (som de påstår inte är ett). (Begreppet "offentligt-privat partnerskap" som regeringen använder för att beteckna ett program, det privata finansieringsinititativet 'PFI' som redan existerade under de konservativa, är ett exempel på New Labours nyspråk när det är som mest förmyndande. PFIs attraktion för en "ekonomiskt sparsam" regering är att någon annan än skattebetalarna gör investeringarna. I fallet med till exempel Londons tunnelbana har den privata sektorn förutsatts att stå både för kapitalinvesteringarna och göra profiten från att driva systemet, medan tunnelbanenätet fortfarande ägs av staten. Arbetsplatsmotståndet mot den privata sektorns fortsatta intrång tydliggör vad en sådan "sparsamhet" betyder i klasskampstermer: både New Labour och de konservativa är överens om att privata företag kan vara mer "effektiva" - det vill säga, de fyller en vital roll i ett "marknadsutsättande" av några av de mer hårdnackade offentliga sektor-arbetarna. Vi kommer snart diskutera fler liknande exempel.) Men trots att New Labour-regeringen tar mycket för givet av den "fria marknadens" grund som anlades av de konservativa, är ett antal av deras huvudprojekt relativa dyra påfund som aldrig skulle gått att driva igenom under den föregående administrationen. Utgifter (eller snarare omplacerade pengar) inom den tredje vägen speglar ett försök att förena en effektiv välfungerande ekonomi med ett socialt sammanhang. Medan Thatchers konservativa kunde låta marknaden delas och industrigrenar dö ut (som exempelvis kolgruve- och varvsindustrin) för att bryta ner arbetarklassens starka fästen för arbetarklassens styrka, ökade de statliga interventioner mest på rättsväsendets plan (lagstiftningar om den offentliga ordningen, mer snutar, mer fängelser). New Labours politik är mer interventionistisk i förhållande till arbetsmarknaden och ideologiska frågor. Där det konservativas massarbetslöshet sågs som nödvändig, tolereras den inte under New Labour: därför är målet med "full sysselsättning" tillbaka på dagordningen, även om det målet idag definieras rätt annorlunda: alla ska finnas tillgängliga och aktiva för arbetsmarknaden när som helst. Som vi har sett behövde den de facto delade arbetsmarkanden som ärvdes från de konservativa brytas ned om omstruktureringen som påbörjades av Thatcher skulle kunna fullföljas. Om inte denna nödvändiga uppgift kunde genomföras skulle för många sektorer av den brittiska ekonomin hämmas av hårdnackade arbetarpraktiker och löneinflationshotet skulle aldrig vara långt borta; därför skulle hela brittiska ekonomin släpa efter sina rivaler som central plats för ackumulation. Kort sagt, Storbritannien skulle inte kunna bli vad Blair refererar till som en "modern ekonomi". För New Labour kräver projektet att återintegrera de olika delarna av det brittiska samhället tillbaka in i arbetets värld en ny "konsensus" runt vissa värderingar, så att de som dessa som ännu inte är helt "inkluderade" blev mer motiverade att bli det. Den grundläggande värderingen är den av arbete. Medan New Labours berömda slogan, åtminstone under valet, var den idiotiska "utbildning, utbildning, utbildning", var dess ideologi mer precist "arbeta, arbeta, arbeta". Men ändå skiljer sig detta på avgörande sätt ifrån Thatchers uppmaning till "hårt arbete" under övertidsboomen på 80-talet. 80-talets ideologi ägnade sig helt åt egoistisk individualism och personlig ambition. Medan dessa spontant uppkomna kapitalistiska ideologier självklart finns kvar, tillför New Labour en arbetsetik som är allmän och riktad mot sådana koncept som "community" och "samhälle". New Labour vill ha arbete för alla. Men detta är inte en enkel uppgift, till och med där varje chef ber om mer arbetare. Innan de potentiella arbetarna framgångsrikt kan levereras från arbetsförmedlingen till arbetsmarknaden, måste deras motspänstighet övervinnas (det New Labour kallar "passivt bidragsberoende"). New Labour är inte interventionister på det sättet de gamla socialdemokraterna brukade hävda att de ingrep i marknaden: för att kunna fördela riskerna och fördelarna mer jämnt, men i den "förmyndaraktiga" bemärkelsen att blanda sig i folks vardagsliv för att "hjälpa dem att hjälpa sig själva" (att bli bättre arbetare och medborgare). New Labours tredje vägen liknar snarare den sociala ingenjörskonsten i Lloyd Georges nya liberalism vid sekelskiftet än den traditionella socialdemokratin. "Från bidrag till jobb"-programmen som har formats efter programmen med samma namn från USA, är flaggskeppet för New Labours tredje väg. Programmen kan verkligen sägas förkroppsliga nyckelprinciperna eller "värderingarna" bakom mycket av New Labours ekonomiska och sociala politik: kopplingen mellan regeringen och företag, "ansvar såväl som rättigheter", ett utilitaristiskt synsätt på utbildning och betoningen på arbetet och självförsörjande. Hörnstenen i "från-bidrag-till-jobb"-åtgärderna är "New Deal" riktad mot åldrarna 18-24, som regeringen har beskrivit som deras politiska flaggskepp. New Deal och andra welfare-to-work-program försöker inte att skapa arbeten: det skulle vara för keynsianskt. Snarare är welfare-to-work en åtgärd på "tillgångsidan" som försöker mobilisera reservarmén av arbetslösa så att arbetsköparna när ekonomin förbättras kan plocka därifrån istället för att konkurrera med varandra om de redan upptagna arbetarna. Och om ekonomin inte förbättras kommer arbetsreservarméns arbetsberedskap att vara mer än bara ett hot mot dem som redan har arbete; i linje med trenden av prekära korttidsanställningar, gör den det möjligt för ett snabbare utbyte och genomströmning av arbetskraften för att kunna hålla lönekostnaderna nere. Det den "moderna ekonomin" verkligen handlar om är just en sådan "flexibilitet" - arbetsköpare som kan plocka in och kasta bort arbete när och var som helst, under de villkor marknaden kräver. New Labour försöker att lyfta fram en ökad känsla av "ansvarstagande" i varje individ som ska motsvara deras "rättigheter". Från denna allmänna "ansvarskänsla" kommer det att flöda, hoppas man, en mer deltagande och aktivt åtagande i "arbetets värld" - oavsett om det är genom egenföretagande eller genom att ta ett skitjobb eller en usel praktikplats bara för att få in en fot på arbetsmarknaden. Oavsett hur det framstår för många av de jobbsökande, är inte "arbetserfarenhets-aspekten" av New Deal-programmet bara till för att få ner arbetslöshetssiffrorna, som var den gamla konservativa linjen: den finns där för att förändra folks förväntningar, deras mentalitet, deras acceptans av arbetsdisciplinen och således deras position på arbetsmarknaden. "Welfare-to-Work" är i sig en del av ett mycket bredare program av "välfärdsreformer" utformade att "modernisera" ett föråldrat välfärdssystem. Precis som New Labour-ideologerna påpekar utformades Beveridges system av arbetslöshetsbidrag för en tidsperiod då det rådde "full sysselsättning" och syftade bara på de korta perioder när arbetarna tillfälligt var utan arbete. Från kapitalets synpunkt har det istället blivit ett system som uppmuntrar till och håller liv i jobbsökarnas och bidragstagarnas arbetsovilja, med de konsekvenserna för arbetsmarknaden som vi redan beskrivit. Dessa ideologer klagar också över kostnaden att låta folk gå på bidrag. Men från ett borgerligt perspektiv finns det bättre sätt för staten att spara pengar än att skära i bidragen och de återkommande tillslagen mot bidragsfusket. Det alltid så omdiskuterade "problemet med välfärdsbudgeten" har bara varit ett propagandaredskap för att rättfärdiga hårdare behandling av bidragstagare, vilket i sig självt har alltid varit ett sätt att försöka liberalisera arbetsmarknaden. Den kritiska analys som bara ser New Labours omstruktureringar av välfärden som "nedskärningar" för att spara pengar tar fel. Detta borde vara självklart utifrån det faktumet att programmen, som New Deal för 18-24 åringar kostar mycket mer än det sparar in på att ta bort bidragen från folk, åtminstone kortsiktigt. New Labour skär egentligen inte ner på välfärdsbudgeten i stort; de fördelar bara den annorlunda - för att "belöna arbete istället för bidragsberoende". Helhetsbilden i tredje vägens socialdemokrati och skillnaden i från det sättet socialdemokratiska interventioner påförde arbete blir tydlig om man ser på den nyligen introducerade minimilönens roll. Vänstern såg på minimilönen, även om de har varit kritiska, som något som i sin grund kan byggas vidare på i en progressiv riktning: de vill bara att minimilönen är mycket högre och har försökt mobilisera runt detta övergångskrav. Men i en period där arbetarklassen är stark hade inte en minimilön varit "nödvändig"; arbetarna kunde i många fall kämpa för och uppnå ökade reallöner. Minimilönen idag är inte en eftergift till arbetarklassens styrka. Istället behöver den förstås i förhållande till regeringens försök att omfördela bidragspengar från ickearbetare till dem som arbetar. Medan icke-arbetande bidragstagare (till exempel arbetslösa, ensamstående föräldrar, handikappade, asylsökare) ska utsättas för mer utvecklade former av tester och inskränkningar i bidragskriterierna, de som har lågbetalda arbeten ska få en ny "skattekredit för arbetande familjer" plus en lägre inkomstskatt för att göra sådana lågbetalda arbeten mer attraktiva. I kontexten av att bidrag blir till lönesubventioner, tjänar en minimilön att hålla sådana subventioner inom resonabla gränser och därför fungera som ett skydd mot arbetsköpare som lämpar över kostnaden att reproducera arbetskraften på staten. Det är därför inte en socialdemokratisk eftergift till en stark arbetarklass, utan en del av ett bredare projekt att på nytt kunna påföra arbete.
Som symbol och ett förkroppsligande av den tredje vägen kan dessa "Welfare-to-Work"-program bara fungera som en barometer på hur framgångsrik New Labour är i att åter påföra arbete. I huvudsak fortsätter högern att i stort stödja New Labour och se deras "Welfare-to-work"-program som steg i rätt riktning. Den relativa graden av framgång kan ses i utvecklingen av New Deal för 18-24-åringarna. I augusti 1999 var över en kvarts miljon människor i denna åtgärd. Programmet påstås ha lett till en minskning av antalet 18-24-åringa bidragstagare, en större minskning än den allmänna nedgången av arbetslösheten som skett ändå på grund av att ekonomin börjat återhämta sig. Regeringen har känt sig säkra nog att fortsätta driva igenom sina program för omstrukturering av bidrag, genomförandes versioner av New Deal för andra sektorer av ickeanställda, som de över 24 år, över 60 år, ensamstående mödrar och handikappade. Just för stunden är hursomhelst programmen inte obligatoriskt, till skillnad från de riktade mot 18-24-åringar. Ovan på detta ska de olika bidragen slås samman i en "enskild fokuserad arbetssluss" eller "Den Enda" som den nu kallas, där alla arbetssökare och bidragstagare ska behandlas på samma ställe (istället för den nuvarande lösningen med många olika förmedlingar och kontor). För alla kategorier icke-arbetande förutom pensionärer och barn, ska det genomföras intervjuer om "möjligheten att ta ett arbete" vid varje steg i processen. De enda stora motgångarna regeringen har lidit de senaste två åren är eftergifterna de var tvungna att genomföra för att blidka partiets gräsrötter och den "offentliga opinionen" för inskränkningarna i bidragskriterierna för ensamstående föräldrar och det faktiska avskaffandet av bidragen till asylsökare. Programmet som helhet har dock fortsatt ohejdat eftersom även de traditionella socialdemokraterna delar de underliggande värderingarna av arbetets centrala roll som finns bakom New Labours mest extrema politiska åtgärder. New Deals relativa framgång har lett till en minskning av organiserat motstånd mot välfärdsomstruktureringarna. När den nationella workfare-åtgärden Job Seekers Allowance föreslogs av den konservativa regeringen 1995 tog den organiserade oppositionen i huvudsak två former. Dels bildades det små anti-JSA-nätverk med anarkister och liknande grupper över hela landet. Dessa Groundswell-grupper hade ofta kontakter med de arbetslösas fackföreningar eller arbetsgrupper i lokalsamhället. De flesta deltagarna var själva arbetslösa och hade faktiskt ofta själva valt att vara det. Groundswell-nätverket höll ett antal demonstrationer, picketlines och ockupationer, men försöken att skapa ett lokalt stöd genom flygblad och rådgivning (i till exempel hur man klarar sig igenom arbetsförmedlingens intervjuer) var den mest utbredda och vanliga taktiken. För det andra var många socialarbetare själva emot JSA, eftersom det hotade att öka den övervakande aspekten av deras arbete och därför skulle försätta dem i en ökad konflikt mot sina klienter. Strejken bland arbetarna på arbetsförmedlingarna vintern 1995-1996 var inte riktat mot JSA som sådant, men den lyckades försena införandet av JSA med tre månader. Den underminerade också möjligheten för ledningen att införa en prestationsbaserad lön, där socialarbetarna skulle belönas efter hur många klienter de lyckades driva bort från socialbidrag. Nätverken av kampanjgrupper utvecklades aldrig till en rörelse, men de fann JSA relativt lätt att mobilisera runt eftersom den var så tydligt bestraffande. Men New Deal-åtgärderna har haft en del framgång att vinna över några av de kritiska jobbsökarna och bidragstagarna. Detta är tydligt i faktumet att få nya klienter går med i de kvarvarande klientaktionsgrupperna - speciellt de unga klienterna, den grupp som drabbas hårdast av New Deal. Trots det fortsatta användandet av socialbidrag av tusentals människor som en bråkmakarlön, tänker de flesta klienterna att de kan fly undan förändringarna till bidragen bara genom individuella strategier (snacka skit, resa i väg, egenföretagande osv). New Deals kundvänliga "nya ethos” har också tjänat att dämpa en del av socialarbetarnas militans. De flesta av dem ville inte drabbas av stressen i att försöka köra hårt med klienterna och om de nu med New Deal inte behövde göra så mycket fanns mindre anledning för dem att motsätta sig Welfare-to-Work vilket de gjort mot tidigare förändringar i socialbidragen. Men New Deal-åtgärderna för 18-24-åringarna har ändå inte gått helt enligt planerna. Trots bristen på organiserat stöd försöker de arbetslösa ändå att motsätta sig regeringens försök att göra dem "arbetsberedda" och villiga. För det första så även om många är villiga att ta jobb, anses för många av dem som kommer direkt från bidrag fortfarande av arbetsköparna som ännu inte arbetsberedda. New Deal-deltagarna i till exempel London ses fortfarande som "oanställbara". Det handlar inte i första hand om att de saknar eller har fel färdigheter, det är snarare deras attityder som är problemet. För många saknar det som kallas ”social kompetens” - som förmågan att kommunicera, presentera sig själva och fungera med andra människor - och många företag har klagat på bristande närvaro. Social kompetens och att kunna passa tiden är kvaliteter som även det lägst betalda städjobbet kräver. Men även villigheten är ett problem för New Deal. Ett år efter att programmet startades nationellt, har nu 12 000 personer har utsatts för sanktioner. Överträdelserna, som ofta förts ihop under samlingsbegreppet "dåligt uppförande", har bestått av de avvikit från praktikplatser, misslyckats eller vägrat att delta i sådana arbetsplaceringar. Inte oväntat har praktikplatser som "miljövårdsarbete", det "arbetsval" som tydligast påminner om de gamla arbetsåtgärderna, det högsta antalet som drabbats av sanktioner. Valet att praktisera i miljövårdsarbete och den frivilliga sektorn har ett "imageproblem", enligt flera kommentatorer: många klienter väljer hellre att bli av med bidragen i fyra veckor än att genomlida dem! Arbetsmarknadsministern Andrew Smith har klagat på att många av New Deal-klienterna väljer att "ge ett finger" och "missbruka systemet på oväntade sätt". New Deals "nya ethos" har gjort det möjligt för många klienter att skjuta på att placeras i arbetspraktikplatser så länge som möjligt. En fjärdedel av dem som har passerat igenom åtgärden är fortfarande arbetssökande. Personalen på arbetsförmedlingen har ofta samarbetat i smyg med de arbetssökande: de har tagit den "nya etiken" så bokstavligt att de i många fall har slutat trakassera människor och istället låtet dem vara kvar i inskrivningsstadiet långt över gränsen på fyra månader. Regeringen har svarat på denna kreativitet från klienterna. I ett tal hos tankesmedjan Demos kungjorde statssekreteraren David Blunkett strategin med "three strikes and you're out". Om denna policy drivs igenom så innebär det att efter ha placerats i sin tredje JSA-åtgärd (på fyra veckor) lämnas 18-24-åringarna utan bidrag i sex månader. Men regeringen står fortfarande inför hotet om motstånd från den andra flanken. Regeringens försök att förbättra "värdet-för-pengarna" i arbetsförmedlingarna och andra av välfärdsstatens avdelningar försätter socialarbetarna in i konflikt med deras arbetsgivare. I ett antal testområden har privata företag involverats i drivandet av New Deal-programmet. I Hackney till exempel har de anställda vid Reed Employment (en privat arbetsförmedling) arbetat jämte socialbidragstagare; i sådana fall konfronteras socialarbetarna brutalt med sin möjliga framtid: en arbetsstyrka som inte är fackligt ansluten, lågbetalt och som livnär sig på de bonusar som fås genom jobbsökande eller placeringar för de arbetslösa "klienterna". Resultaten av dessa privata företag har blivit mycket sämre än hos arbetsförmedlingarna. Trots detta, och trots kampanjerna från arbetsförmedlingspersonalen, har kontrakten med sådana företag som Reed förnyats. Privata företag har också bjudits in att konkurrera med arbetsförmedlingarna att stå för drivandet av "fokuserade arbetssluss"-åtgärder och planerade "anställningszoner". Kampen mot privatiseringar har redan vunnits och förlorats i de kommunalt drivna bostadsbidragen. Trots en strejk har bostadsbidragen i Sheffield delvis outsourcats. Det privata företaget Capita driver numer bostadsbidragshanteringen i Lambeth. Men Capitas erbjudande att driva tjänsterna i Brighton och Hove besegrades tidigare detta år efter en intensiv arbetarkampanj, som även inkluderade hotet om en illegal "politisk" strejk; många av de inblandade arbetarna kände att de knappt hade något att förlora på att hota med en sådan handling. Detta är en förkortad version av ”Re-imposition of
work in Britain and the ’social Europe’. Hela artikeln på
engelska, inklusive fotnoter finns här: ”När du släpper människor fria under några givna ramar - ramar som är förståliga, som de accepterar - så finns det en ofattbar mängd energi gömd. Det fungerar som en supernova-effekt”. - Anders Dam, direktör för Jyske Bank, Danmark. I loppet av de senaste tjugo åren har det skett en betydande förändring
i arbetets förhållande till teknologin och i själva organiseringen
av arbetet. De nya kommunikations-, transport- och informationsteknologierna
har förändrat produktionssätten i den framväxande
globala ekonomin. Informationsteknologin har möjliggjort en konstant och detaljerad
övervakning av den enskilda arbetarens insatser som inte var möjlig
under tidigare management-formerna. Idag kan man analysera och jämföra
arbetarnas dagliga rutiner i detalj. Varje tangentnedslag på datorn
kan övervakas, varje rörelse kan fångas av videokamerans
lins. Men även om sådana övervakningssystem existerar
och används, är det andra strategier än denna så
kallade perfektionaliseringen av ”taylorismen”, som karaktäriserar
den avancerade produktionen i det nyliberala samhället. Mekaniseringen och sedan automatiseringen förändrade arbetet
under det senaste århundradet. Taylorismen och Fords löpandebandprincip
förenklade arbetet och delade upp det i delprocesser. Men informationsteknologin
har nu återskapat vikten av den mänskliga omtanken [omtanke]
i arbetsprocessen. Medan automatiserade maskiner och sedan datorer reducerade
människor till andra rangens robotar, betyder kunskaps- och informationsteknologin,
att det på kontoren eller i fabrikerna finns användning för
en arbetskraft, som självständigt är kapabel och villig
att programmera hela sekvenser av arbete.
Det finns fortfarande ett stort antal verksamheter som drivs med den
traditionella management- och övervakningssystemen. Det är här
den enformiga och arbetsintensiva produktionen sker. I de nya postfordistiska
produktionerna med Human Resource Management (HRM) rör sig arbetskraften
från att vara en omkostnad, som ska minimeras, till att vara humankapital,
som ska skötas och utvecklas. HRM ser till ”den hela människan”.
Människors sociala egenskaper, deras kunskap och kreativitet blir
föremål för intresse och utbyte. Under det senaste århundradet var det fasta lönearbetet den
väsentligaste formen för uppknytandet av människor till
produktionsapparaten. Den fasta regleringen av arbetstid och lön,
arbetsmiljö osv hade gjort arbetsförhållandena till en
väsentlig del av den sociala styrningen taget i det hela. Arbetet
som något ihållande, fast och nödvändigt lovsjöngs
både av borgarskapet, ”I ditt anletes svett skall du tjäna
ditt dagliga bröd”, och socialisterna ,”Snart dagas det
bröder - till arbetet liv eller död”. Samtidigt splittras själva arbetet upp. De gamla stora koncernerna
delas upp i självstyrande avdelningar med projektgrupper. Varje arbetsuppgift
blir till ett självständigt projekt med egen styrning och ekonomi,
så att man kan se precis vad eller vem som bidrar till att skapa
profit. De nya kommunikations-, informations- och transportteknologierna
tillåter också en decentralisering av arbetsuppgifterna och
deras koordinering i nätverk, det kan röra sig om mellan kontinenter,
våningsplan eller byggnader. Kapitalet har en ökande förmåga
till att nischa och sprida arbetskraften till ett specifikt projekt eller
uppgift - var som helst och när som helst över hela jorden.
Den flexibilitet som skapas av ny teknologi har ökat trycket på
arbetskraften - bara för att ytterligare bidra till flexibiliseringen.
1993 var 38% av arbetsstyrkan i USA anställda som deltids- och tidsbegränsade-,
kontrakt- eller frilansarbetskraft (Castells, vol 1, kap 4). De traditionella
formerna för arbete, som baserades på heltidsanställning
med fast lön i åratal är långsamt men säkert
på väg bort. Denna flexibilisering medför sämre arbetsvillkor,
en nedgång i reallön och osäkrare arbetssituation. Samhället
polariseras mellan vinnare och förlorare i den ständiga individualiseringen
av arbetet. Nya lönesystem är en del av denna process. Förr förhandlades
lönen kollektivt av fackföreningarna. Nu sätts en större
och större del av lönerna individuellt i form av kvalifikationslön,
funktionslön och resultatlön, och det läggs en konstant
individuell press på lönearbetaren. Lönen blir ett redskap
för styrning. Den enskilde arbetaren ska för att få en
högre lön berätta varför han eller hon är mer
värd än sina kamrater. Lönen är ofta en hemlighet
mellan den enskilde och arbetsgivaren. Detta försvagar naturligtvis
solidariteten på arbetsplatsen. Hela anställningen är
inte längre ett förhållande mellan arbetsgivaren och arbetstagarna,
men ett förhållande mellan den enskilde och företaget.
Fackföreningen sätts åtsidan. Det är i början på 90-talet som ansvar tas upp specifikt
som ett styrningsredskap. Tidigare var ansvar något, som var förbehållet
ledningen, nu försöker man göra ansvar till en del av alla
jobb och alla lag. Ansvar utdelegeras och fördelas. Själva ansvarsbegreppet
och dess förhållande till makten diskuteras inte. Arbetaren
ska för det mesta ta ansvar för genomförandet av beslut
som hon inte har makt över. Istället för den gamla hierarkiska uppbyggnaden med ledare,
mellanhänder och ”fotfolk” växer en ny organisationsstruktur
baserad på ”team” fram. Den nya styrelseformen ser arbetaren
som en aktiv deltagare i styrningen av sig själv och sina arbetskamrater.
Teamarbete är en organisationsform, där en grupp anställda
själva ska ha ansvaret för arbetet. Teamarbete är en metod
för att öka effektiviten, man ska överta varandras arbete
vid sjukdom och arbetstoppar, arbetarna ska kvalitets- och effektivitetskontrollera
varandra. Teamet ska själva övervaka frånvaro och sjukdom
och upprätthålla den interna arbetsdisciplinen. Teamorganisering
förändrar arbetsgivarkontroll till självkontroll. Teamarbete
förändrar arbetskonflikterna. Arbetskraften ska konstant omforma sig och tillägna sig de kvalifikationer
som arbetsmarknaden kräver. Idén om den livslånga utvecklingsprocessen
formulerades redan på 70-talet. Ledmotiven var ”förändring
i arbetet och flexibilisering av arbetskraften”. Arbetskraften ska
anpassa sig en produktion, som ska ha en hög grad av anpassningsförmåga
för att klara sig på en global marknad i ständig förändring. Företagsekonomin är ett centralt övervaknings- och kontrollredskap
i management. En fordistisk företagsekonomi är en ekonomi som
ser till företaget som en helhet. Ger koncernen ett överskott
eller underskott? Nu delar man aktiviteter och arbetare i team och projekt
för att klargöra vem och vad man tjänar pengar på
och vem som inte är effektiv. Det ”nya arbetet” och den nya synen på förhållanden
mellan arbetskraft och kapital som nyliberalismen har fört med sig,
har också inflytelse på dem som inte har något arbete. Arbetslösheten ska inte längre bara styras på den makroekonomiska
nivån, utan även på mikronivån - över den
enskilde arbetslöse. Det läggs en ökad press på den
arbetslöse, som konstant ska göra sig användbar genom att
förbättra och utbilda sig: Lära sig skriva bättre
ansökningar, lära sig att söka arbete via internet, uppkvalificera
sig med data-körkort, lära sig att uppföra sig korrekt
under anställningsintervjuerna men också med att kräva
att de arbetslösa konstant är aktiva i jobbsökandet. Det
har blivit ett arbete att vara arbetsslös. Man talar om ”den
aktiva arbetsmarknaden”. Det rör sig om att skapa en arbetsmarknad,
som är i stånd att konkurrera med andra arbetsmarknader på
den globala arbetsmarknaden. Den enskildes framgång på arbetsmarknaden
och den markoekonomiska framgången på den globala marknaden
ska säkras genom att uppmuntra den enskilde individen till att kapitalisera
sig själv - att bli ”AB Jag själv”. Denna kritik av ”det nya arbetet” är inte ett uttryck
för en nostalgisk längtan efter det gamla monotona löpande
bandet och den auktoritära ledningen - tvärt emot. Men det är
en beskrivelse av de nya maktformerna, som utvecklar nya former av arbetarkamp. |