Vårdstrejken ägde aldrig rum. Allt var en chimär, och nu är vårdvardagen tillbaka igen
- Ever get the feeling you’ve been cheated? Orden spottades fram från en slagen Johnny Rotten i samband med Sex Pistols sista spelning. Orkanen mojnade i ett plötsligt ögonblick av klarsyn, allt var på låtsas; den känslan brukar komma när verkligheten hinner ikapp.
För att fånga känslan av sex veckors strejk och dess resultat ligger undergången hos Sex Pistols nära till hands. Luftslottet som byggts upp brakar ihop i ett suckande antiklimax. Kvar finns spillrorna och ett cyniskt vad-var-det-jag-sa.
Under våren eskalerade konflikten mellan sjuksköterskefacket och arbetsgivarna SKL (Sveriges Kommuner och Landsting), för att slutligen bryta ut i en sex veckor lång strejk. Men så i Onsdags slöts åter freden med ett nytt avtal, som i princip var identiskt med det ursprungliga förslaget. Ordet meningslös framstår som en klar underdrift när resultatet av strejken läggs fram svart på vitt. Vi känner igen mönstret från tidigare konflikter. Strejken bars upp av samma dramaturgi som Kommunals stora lönefight 2003, en medial loop av missnöjda vårdarbetare som tar fighten. Vi ser hur de stänger ner arbetsplatserna, hytter med plakat och åtnjuter allmänhetens stöd, för att sedan återgå till sitt ursprungliga missnöje när fackledningen sluter nytt ett avtal och blåser av striden. Cirkeln sluts i ett fortsatt status quo. Vårdsektorn är inte bara arbetsmarknadens sorgebarn, utan även den fackliga sorgesången.
Som yrkesverksam sjuksköterska på ett av Sveriges största sjukhus gick vårens konflikt obemärkt förbi. Det vara via media vi förstod att det pågick en strejk. Vi satt och tittade på nyhetssidorna och såg rapporterna från Vårdstrejken, men när blicken lyftes från skärmen såg allt ut som vanligt: samma gamla stökiga expedition, samma gamla arbetskamrater, samma gamla kissnödiga gubbar som larmar på oss. Gudars skymning. Tillbaka till nyhetsflödet om utökade varsel och striden för värdiga löner, om vi blundar kanske vi kan förnimma stridens hetta. Men verkligheten tränger sig igenom Aftonbladet.se och larmklockans tjutande i bakgrunden är vår väckarklocka ur drömmen om Vårdstrejken.
Påståendet att strejken aldrig ägde rum kan tyckas vara förryckt. De tiotusentals operationer som blivit inställda och alla de sjuksköterskor som stängde ner sina arbetsplatser vittnar om motsatsen.
Låt mig ta en omväg via postmoderniteten och Jean Baudrillard.
Det är en i raden av alla de franska filosofiska stjärnor som studenter gärna namedroppar och citerar för att få knulla. Mest känd är han för sina teorier om hur det moderna samhället är beskaffat, Baudrillard rörde sig ifrån den klassiska marxistiska uppfattningen kring produktionens betydelse och drog istället upp linjerna för hur det postmoderna samhället konstrueras av en smältdegel av information genom media, datorer och underhållnings- och kunskapsindustrin. Vår verklighet definieras alltså av symboler och tecken som dagligen bombarderar vårt medvetande, och dessa tecken behöver inte ha någon koppling till verkligheten. Baudrillard hävdar snarare att ordningen har omkullkastats och att tecknen kommer före verkligheten, att vår värld simuleras till en hyperrealitet, en drömvärld, ungefär som om vi skulle leva i ett ständigt Disneyland. I hyperrealiteten simuleras man bara, det är kapitalismens expansion in i tanken och här landar Baudrillard i det som kallas den reella underordningen. Informationsflödet från media har gått från att snedvrida vår bild av verkligheten till att konstruera vad som ska hända. Verkligheten tappar sin betydelse och dess existens tynar alltmer när media dränerar den på sin mening och betydelse.
Detta är en mycket radikal tanke när den dras till sin spets.
När nu vårens vårdkonflikt är över framträder ett klart mönster bakom det nya avtalets procentsatser och villkor.
Det faktum att Vårdförbundets ledning motvilligt gick i konflikt känner vi igen från Kommunals senaste strejk. I glappet mellan de missnöjda medlemmarna på golvet och fackledningen måste något göras för att inte helt tappa kontroll över golvet. För att tillgodose de missnöjda medlemmarnas behov av konflikt går man ut i strejk, men aldrig med syfte att vinna striden. Vilket både Kommunal och Vårdförbundet visat efter att de plötsligt kastar in handduken för ett avtal som ger smulor, för ett avtal förseglat med uppgivenhetens och desillusionernas klister. För dem som verkligen gått ut i strejk kommer beskedet som ett slag i magen, alla sjunker vi ihop när verkligheten trillar ner över oss, och visst har vi fått känslan av att vara lurade. Sparkade på när vi pressats mot sjukhusets utslitna linoleumgolv.
Fackets strid blir symbolisk, det är därför vi bara upplevde den genom media, som en simulering av något äntligen gjordes. Strejken hade inget objekt, det var en hyperreell strejk för sin egen skull, om strejkens mening, status och framtid i brytningspunkten mellan välfärdssamhällets sista utpost och den nyliberala doktrinens slutliga överordning. För paradoxallt kan strejken att komma driva fram en ökad privatisering då argumenten för en offentlig vård alltmer tappar bärkraft för oss på golvet. Om landstingen inte kan öka våra löner under en högkonjunktur, när kommer det då att bli vår tur? Kanske har högern fått det vatten som krävs på sina kvarnar för att slutligen riva sönder den offentliga vården, vilket annars alltid har varit en politisk omöjlighet.
Oavsett vad framtiden bär med sig så är vår verklighet alltjämt densamma efter vårens stora Vårdstrejk: samma stökiga expedition, samma gamla fårade arbetskamrater, samma gamla kissnödiga gubbar som larmar.
Men ett sms från en syster får ansiktet att spricka upp i ett skönt grin.
”Att säga upp sig lagom till kaoset med semesterplaneringen ger onekligen en viss känsla av vällust.
Exodus.”
Om vi lever i en värld som präglas av en flykt från verkligheten så ligger det inte långt bort från att vi helt sonika kan förgöra densamma genom att lämna den. Det ligger bara ett steg bort: ”Don’t know what I want but I know how to get it”.
Henke M
Sjuksköterska på flykt
Tidigare publicerad i Arbetaren och på Kolla!:s hemsida