Här kommer ett bidrag från Agnes M. Larsson (läs även hennes blogg) inför föredraget på Vår Makt om att jobba på snabbmatsställen med den stiliga titeln ”Ett hatiskt föredrag om verkligheten på en värdelös fastfoodrestaurang”. Artikeln har tidigare varit publicerad i Direkt Aktion men återpubliceras nu här med författarens tillåtelse.
Andra arbetsplatsundersökningar om donken:
Mitt namn är Agnes och jag arbetar på en välkänd hamburgerkedja. Sedan något år tillbaka har jag analyserat min arbetssituation på en arbetsplatsblogg jag skapat, och nu ska jag fördjupa det i denna artikel med inriktning på min roll som kvinna i arbetslivet. Jag kommer att inrikta mig på frågeställningen om huruvida de kvinnliga arbetarnas situation är annorlunda än de manligas, och vad som skulle kunna göras för att åstadkomma en förändring. Naturligtvis utgår min analys endast från de erfarenheter jag har från just min arbetsplats och de specifika individer jag arbetade med där, och ska därför inte uppfattas som en generell analys.
Det första jag märkte när jag anställdes var den mer konkreta sexismen, det vill säga det som pågick öppet mellan individer. Det var allt från mästrande, härskartekniker och liknande till ett fåtal öppna sexuella trakasserier. De manliga arbetarna hade ett sätt att helt självklart ta plats från de kvinnliga, oavsett rang eller erfarenhet. Jag upplevde detta starkt när företaget nyanställde första gången efter min omgång. Plötsligt fanns det en kille som jobbat ett halvår kortare än mig, och inte alls hade samma tempo eller kunskaper, men likväl ständigt mästrade över mig och sa åt mig hur jag bäst skulle lösa situationer som jag klarade av perfekt. Även om det fanns några ödmjuka och respekterande killar bland de nya så var det den upplevelsen som fick mig att på allvar fundera över hur könsmaktsstrukturerna såg ut på vår arbetsplats. Det kändes hemskt att se honom mästra över de andra tjejerna, och främst att se deras reaktioner. Det förstärkte bara deras tro om att de var sämre än alla andra arbetare där, och jag fick ofta höra från de själva hur dåliga de var på det eller det momentet. Till saken hör att många av de nya tjejerna även kom från arbetarklassförhållanden, dock inte alla, och att samtliga killar var typisk medelklass och att nivån på självkänslan därmed även skiljde sig beroende på klasstillhörigheten.
Det jag såg var såklart en av de främsta personifieringarna av den kvinnliga könsrollen, Den Duktiga Flickan. Hon som alltid strävar efter att göra sitt bästa, fixa saker så att samtliga blir nöjda och ta ansvar långt utöver det egna ansvarsområdet. Sociala funktioner som rollövertagande, ansvarstagande intill självutplåning och nedvärderande av sin egen roll tillhör denna roll. Många av dessa drag kan också kopplas till den klassrelaterade självkänslan. Nästan samtliga kvinnor på min arbetsplats var just sådana. De slet hårt från början, tvekade på sin förmåga och tvivlade konstant på sin insats. Kommentarer som ”chefen och personalchefen älskar dig, men mig hatar dom” förekom ofta, liksom diskussioner kring vem som var duktigast, snabbast, vem som ledningen gillade och så vidare. Och det var där som jag upptäckte den djupliggande sexismen, den som var betydligt svårare att motverka och som var det riktiga problemet.
För hur mycket jag än stöttade dessa tjejer, uppmanade dem att ta plats och våga protestera mot mästrandet och tro på sig själva så kom jag alltid till en slags blockering. Det var den som gjorde det så mycket lättare att få med mig killarna i aktiva protester, skitsnack och fusk. Det var en blockering som de hade socialiserats in i via uppfostran av familj och samhälle och som nästan omöjliggjorde för dem att ta konflikter och vara jobbig. Givetvis fanns den mer eller mindre hos de olika individerna, och långtifrån alla kvinnor har den, men på min arbetsplats (och det är den jag baserar min analys på) stämde det in på samtliga. Jag kom fram till att det i mångt och mycket handlade om dålig självkänsla. De tvivlade ständigt på sig själva och behövde bekräftelse på att det de gjorde var rätt för att kunna genomföra det. När det kom till att kritisera arbetet och därmed hela auktoriteten fanns inte majoriteten där för att stödja dem, i och med att det inte fanns ett starkt arbetarkollektiv hos oss och det alltså var ledningen som bestämde normerna. Den nödvändiga bekräftelsen uteblev, och tillsammans med de insocialiserade normerna kring vad kvinnor och arbetare har rätt att kräva (som ju matchade ledningens normer väldigt väl) blev det tydligt för tjejerna att de hade gått över en gräns och inte längre var duktiga. De blev istället jobbiga, och vek sig därmed för chefens vilja. Ett klassikt fall av påläggande av skuld och det efterkommande rollövertagandet som är så typiskt för den kvinnliga könsrollen. Det hände ofta att även jag föll i den fällan, oavsett hur många år jag varit medveten om dessa strukturer.
För om du protesterar så är du inte duktig. Du är jobbig. Och eftersom mina kvinnliga arbetskamrater hade byggt upp sin självkänsla på att vara just duktiga så var steget till att bli jobbiga oerhört stort. Det fick mig att inse att den kvinnliga könsrollen så som den återspeglades hos de här unga tjejerna i mångt och mycket stod i motsättning till arbetsplatskampen jag försökte föra. Den manliga rollen står på sin rätt, vet att han har rätt och ska få sin vilja igenom, medan vi vet att vi har fel. Vi tvivlar ständigt på vår förmåga att bedöma rätt och ha rätt att vidta åtgärder. Detta problem måste överbyggas för att kunna skapa en grund till den kollektiva kamp jag eftersträvade. Därför insåg jag allt mer att en inriktning på stärkandet av konfliktviljan och modet hos dessa tjejer är den enda möjliga vägen till starka och konfliktinriktade arbetarkollektiv.
Agnes M. Larsson
